Under 1970-talet publicerade den amerikanske forskaren Robert Martinson en sammanställning av 231 studier som undersökt effekten av behandling av brottsdömda (Martinson, 1974). Resultaten var nedslående och ledde till att begreppet ”nothing works” fick fäste. I USA ledde det dessutom till en mer repressiv kriminalvård med fokus på inlåsning och på många anstalter lades behandlingsprogrammen ner. I Sverige fick det inte så omfattande konsekvenser utan tanken om behandling levde och det fanns en mängd idéer och initiativ till hur man skulle behandla personer som begått brott.

Som en reaktion mot ”nothing works” växte rörelsen ”what works” fram. Kanada och England var drivande i att ta reda på vad som fungerar och för vem (t.ex. Andrews m.fl., 1990). Man började systematiskt och i metaanalyser titta på riskfaktorer för kriminalitet samt genomföra systematiska uppföljningar och ta fram manualbaserade behandlingsprogram. De kanadensiska forskarna James Bonta och Don Andrews presenterade 1994 en teoretisk modell som förklarar varför vissa interventioner är framgångsrika och andra inte. Modellen risk, need and responsivity (RNR), på svenska risk, behov och mottaglighet (RBM) och ramverket psychology of criminal conduct erbjuder en utgångspunkt för behandling av kriminalitet (Andrews & Bonta, 1994). Psychology of criminal coduct har reviderats och uppdaterats flera gånger sedan 1994 och den senaste upplagan från 2016 är den sjätte i ordningen. I den sammanställning som Andrews och Bonta gjort utkristalliseras totalt femton principer för organisering, genomförande och kvalitetssäkring av återfallspreventivt arbete med brottsdömda där RBM-modellen är själva kärnan.

Förenklat kan man beskriva modellen på så sätt att riskprincipen säger att de personer med högst risk att återfalla i brott ska vara föremål för intensivare återfallsförebyggande insatser (mer omfattande i tid, kombination av flera insatser).

Behovsprincipen innebär att insatserna ska riktas mot det som driver kriminaliteten och som går att förändra; det brukar kallas kriminogena behov. Modellen beskriver sju dynamiska (möjliga att påverka) risk- och behovsområden som är centrala för att både predicera risk för återfall och arbeta med i behandlingen; antisocialt personlighetsmönster, prokriminella attityder, kriminellt umgänge, missbruk, familj och nära relationer, skola och arbete, prosociala fritidsaktiviteter. Ett åttonde område som inkluderar tidigare kriminalitet – ålder vid första brottet, antal tidigare domar – är en viktig prediktor för att bedöma risk för återfall, men inte möjligt att förändra.

Mottaglighetsprincipen säger att insatserna ska utgå från specifik och generell mottaglighet. Den specifika mottagligheten innebär att insatsen ska anpassas till individens personliga förutsättningar så att man därmed optimerar möjligheten för klienten att ta till sig insatsen och arbeta med förändring. Den generella mottagligheten syftar till den metod som har bäst stöd vid behandling av kriminalitet och som i dagsläget är KBT. Därtill ska den som arbetar med en insats erbjuda struktur och vara relationsskapande.

Risk, Behov och Mottaglighet kan sammanfattningsvis beskrivas som tre principer som bildar en slags guidande treenighet inom det forensiska behandlingsområdet. Kortfattat kan man säga att RBM-ramverket svarar på frågorna: vem ska ha insatsen, vad ska göras och hur ska det gå till?